Egentligen tror jag att det vi kallar Gud ligger långt bortom våra möjligheter att förstå och definiera. Han låter sig inte inordnas i vår begränsade mänskliga begreppsvärld. Det enda vi kan göra är att tro. Fast egentligen är tro ett alldeles för slätstruket ord. Det handlar om så oändligt mycket mer än då vi går omkring och tror det ena eller det andra. Tro i detta sammanhang, är för mig en föreställning som bekräftas av inre, orubblig visshet. En förnimmelse bortom alla tankar och ord och som stiger upp från de stora djupen i min själ. Kanske vore dett rätt att tala om "andens rike". Rätt vad det är, bara finns den där. Någonting i själen försätts i vibration och bekräftar: "det är sant" och då är bevis det sista jag frågar efter. Jag behöver inga. Det är ett samspel mellan tanken och mitt inre. Tanken presenterar olika föreställningar och anden avkunnar dom.
Jag har också försökt att överta en färdig tro. Jag har försökt att genom studier, lära mig det "rätta" sättet att uppfatta kristendomen och bibeln. Som alltid var det både intressant och stimulerande med en intellektuell utmaning, men någon inre bekräftelse kom aldrig. För mig saknade då tron liv. Anden låter sig inte nöjas med att bilden är logiskt oantastlig och utan detta inre gensvar, är den för mig ingenting mer än en död tankekonstruktion. Det betyder inte alls att jag avvisar de bilder som andra har funnit sanna. Jag har fått oerhört mycket av andra människor. Däremot, då jag har satt mer tilltro till yttre auktoriteter än till mitt eget inre gensvar, har det aldrig varit frågan om att tro, utan om att förstå. En bild som någon annan människas ande med glädje accepterar som sanning, kanske inte alls får samma gensvar i mitt inre. Jag kan därför aldrig förlika mig med tanken att någon har rätt och någon har fel, att någon kan vara innehavare av den yttersta sanningen.
Gud och religionen var under många år något som inte angick mig. Det handlade främst om förmenta händelser i en tid och kultur som låg långt borta från den verklighet där jag levde. Det handlade om att tro på något som sades ha inträffat i Palestina för 2000 år sedan. Det handlade vidare om att vara på ett sätt som jag inte klarade av. Jag hade läst om att vi skall älska till och med våra fiender, men en del av mina medmänniskor ville jag helst av allt ge en rejäl spark i baken. Här får jag alltså levnadsregler om hur jag inte bara skall behandla mina medmänniskor, utan också om hur jag skall känna inför dem. Samtidigt har jag blivit utrustad med mänskliga egenskaper som många gånger gör detta helt omöjligt. Som straff för denna min otillräcklighet skall jag sedan efter döden utsättas för en evig, ofattbart grym plåga i helvetet. Fast egentligen beror det ju inte på otillräcklighet, jag är ju ond - syndig.
I 12-stegsrörelsen blev jag bekant med begreppet andlighet. Det har för mig tidigare varit synonymt med religion. Nu började jag förstå att det finns en andlighet som inte är omgärdad av några teologiska murar. En tro på någonting större än människan. Någonting som är att lita på i alla väder och som inte i gengäld kräver några speciella yttre attribut. Inga bekännelser till varken det ena eller det andra av mänskliga påfund. En del har valt att kalla denna "högre makt" för Gud - andra inte. Det verkade inte heller spela någon roll vilket man gör. Vilken etikett jag än satte på denna andliga kraft, så var den en fungerande realitet.
Tolvstegsprogrammets elfte elfte steg.
Med tiden började denna "högre makt" för mig, i min egen tankevärld att bli Gud. Ännu var det någonting främmande. Ungefär som en annan människa, vilken jag för all del uppskattade och fick en massa ovärderlig hjälp av: men ändå främmande. En som jag hade bara en ytligare relation till. Gud var någon som var större än människan; Gud var någon som jag kunde uppfatta på mitt eget sätt; Gud var någon som både kunde och ville hjälpa mig. Gud var vid den tiden för mig, till stor del en massa åsikter eller bilder. Om än mina egna högst privata bilder, så var de till syvende och sist bilder.
Jag ville ha en djupare relation till Gud och det går inte att ha en djupare relation till bilder. En nära, djup relation har man till något levande och bilder är inte levande. De är föreställningar om någonting, i det här fallet om Gud. Eller om jag så vill - en tänkt Gud.
Jag tror att någonting började gro då jag läste boken "Guds födelse i människan" , av Erwin Bischofberger och Christel Eklöf. Boken riktar uppmärksamheten mot mig själv. (se länken lästips) Trots att jag vid åtskilliga tillfällen hade läst och trott på att Gud finns inom mig själv, hade det aldrig blivit en upplevd erfarenhet.
Det är egentligen inte alls svårt - att erfara Gud. Jag behöver bara vara stilla och medveten om hans närvaro i mig själv. Ungefär på samma sätt som jag kan vara medveten om min egen andning. Det kan jag mycket väl vara, än om jag inte skulle ha den blekaste aning om vad som händer när jag andas. Jag är bara medveten om den. Jag har inga tankar om den eller på något sätt försöker att studera den. Detta var den svåraste delen för mig: att vara medveten om Gud i mig själv utan att spekulera.
Med tiden har detta utvecklats till att bli ett alltid närvarande tema i bakgrunden. Alldeles som det musikaliska temat i en film. Det finns där hela tiden i bakgrunden och jag skulle genast märka om det tystnade. Precis som på filmen överröstas det emellertid av själva filmen. Ju mer påträngande filmens handling är, ju lättare drunknar temat i alla sinnesintryck. Men om jag försöker att bortse från alla dessa intryck, kan jag konstatera att temat fortfarande finns där. På samma sätt upplever jag gudsnärvaron i mig själv. Den drunknar i det yttre livets alla sinnesintryck och all mental aktivitet, men jag kan när som helst bli medveten om den - om jag "lyssnar".
Som sagt: det är inte alls svårt. Jag behöver ingen dyrbar utrustning. Det enda jag behöver är mig själv och det har jag ju redan. Speciellt i början var det emellertid viktigt för mig att skapa en yttre miljö som underlättade detta inre lyssnande. Det var inte alls något storslaget. Jag valde ut ett hörn i rummet där jag alltid satt när jag ville förnimma Gud. Till slut hade det trängt in i mitt medvetande att detta hörn var en mötesplats för mig och Gud. Jag försökte att alltid hålla rent och snyggt och behandlade platsen med aktning. Inte för att den i sig var heligare än någon annan plats, utan för att det var just mötesplatsen. En vacker blomma, ett ljus och ett träkors var utsmyckningen. Hur det bör se ut varierar säkert från individ till individ. Här får man pröva sig fram. Det viktiga är att jag, så gott det nu går i vår bullriga tillvaro, begränsar allt som kan störa det inre "lyssnandet".
För mig har det aldrig varit någon tydlig skillnad mellan bön och meditation. Detta - att bara vara medveten om Guds närvaro i mig själv, ingenting mer, är för mig både bön och meditation. Ibland tar jag dock med mig en fråga, en önskan eller något annat jag vill lägga fram inför Gud, in i stillheten. Sedan, och det är det allra viktigaste, släpper jag den. Jag sitter inte och "tjatar på Gud". Ibland får jag inga svar på min fråga. Åtminstone inga jag kan uppfatta och ibland kommer svaren, fast kanske på ett annat sätt än som jag har tänkt mig. Jag tycker mig kunna se att då jag har "lagt fram någonting inför Gud", att det är viktigt under den närmaste tiden efteråt att vara uppmärksam, att vara här och nu. Jag har aldrig fått några svar i form av att en röst har talat till mig. De svar jag har fått kan ha varit i form av en inre, orubblig visshet om hur jag skall göra. De har också kommit i form av märkliga sammanträffanden, någonting en annan människa säger till mig, något jag läser, något jag drömmer eller på annat sätt kommer till mig.
Så här har alltså min relation till det vi kallar Gud börjat att utvecklats. Ibland känns kontakten stabil och djup och ibland tar det yttre livets kamp över och Gud är då mycket långt borta. Jag har börjat kunna erfara Gud som "något" i mig själv, verksamt i mig själv. Däremot vet jag fortfarande inte vem Gud är och vad han är. Fast det gör ingenting. Det är precis som med elektriciteten. Jag vet inte heller vad den är. Men om jag sticker in kontakten i vägguttaget så lyser min lampa. Oavsett vad jag tror om strömmens natur och oavsett mina åsikter om varifrån den kommer, så lyser den. Jag kan mycket väl tro att strömmen kommer från månen - lampan lyser i alla fall. Däremot gäller en oeftergivlig förutsättning: Jag måste ansluta stickproppen. Det hjälper föga om jag står där med stickproppen i handen och läser den ena boken efter den andra om elektricitet: lampan lyser inte.
"Människan skall inte låta sig nöjas med en tänkt Gud, Ty när tanken förgår, förgår också denne Gud".
Mäster Eckehart, medeltida mystiker