Om någon skulle göra sig besvär med att ta reda på vilka ord som är de mest frekventa i liturgier, predikningar, psalmer och andra kristna skrifter, skulle jag bli förvånad om inte just "synd" hamnade på medaljplats.
Hur mycket ångest, rädsla och uppgivenhet det har skapat i människornas sinnen, är det kanske lika bra att vi inte kan överblicka. För mig skulle det troligen bli alltför deprimerande att fullt ut kunna se hur den kristna förkunnelsen fullkomligt har marinerat människorna i ett förödande "syndfrosseri". Då det gäller synd har vi under flera hundra år levt med den föreställning som kyrkan har gett oss. Jag skriver kyrkan, trots att det finns många olika kyrkor. Jag ser dock de olika kyrkorna mer som en nyansskillnad, än som en artskillnad, som de olika grenarna på ett träd. Det är, trots allt rabalder, i princip en och samma kristendom som kyrkorna för till torgs.
Nu har vi emellertid allt mer börjat att ifrågasätta de färdiga bilder som under så lång tid har varit vår norm. På vår vandring har vi nått en punkt där de gamla bilderna, till största del har förlorat sin auktoritet. Vid en hastig tillbakablick kan vi konstatera att syndbegreppet har varierat i betydelse. En uppfattning som emellertid verkar ha stått sig genom seklerna, är att synden avskiljer oss från Gud. Det tror jag att de flesta kristna är överens om. Vad detta sedan innebär, råder det kanske inte fullt lika stor enighet om. Det grekiska ord som översatts med synd är det grekiska ordet "hamarti'a", som betyder ungefär "att förfela målet", enligt Tage Bentzers Teologiska handbok. När bibeln skulle översättas till svenska, fanns det inget ord att översätta "hamarat´ia" med. Det svenska ordet synd fanns inte. Man lånade då det tyska ordet "sünde", som betyder sund, alltså ett vatten som skiljer en ö från fastlandet. Jag tycker att man på goda grunder kan se valet av just detta ord som en fingervisning om vad som avses. Det som håller oss avskilda från Gud. Är det då i första hand detta vi tänker på då vi hör eller läser ordet synd ? Alltså något som får oss att förfela målet ? Det är då i alla fall inte det som jag främst sammankopplar med ordet synd. Om jag rent spontant och utan eftertanke skulle sätta etiketter på ordet synd, skulle det bli sådana som: skuld, omoral, förtappad, förkrossad, tillintetgjord, ovärdig, besmittad och liknande. En avsevärd moralisk laddning, till skillnad från uttrycket "att förfela målet", som jag mer uppfattar som misslyckande, tillkortakommande, otillräcklighet. Begreppet har som många andra begrepp omvärderats under årens lopp. För att se detta behöver jag inte gå till historieböckerna. Hur detta tyckande har svängt hit och dit, kan tydligt iakttas under en så förhållandevis kort tid som 50 år. I mitt barndomshem var det synd att spela vändåtta men däremot inte svarte petter, vilket storligen förundrade mig då jag var liten. Hur min far kunde tillåtas att gå omkring med ett fickur av märket "Helvetia", förbryllade mig också. Det var synd att dansa och det var också synd att lägga håret under högmässotid. I själva verket styrdes tillvaron av en diger syndkatalog. Det har också varierat och varierar fortfarande, mellan olika trosriktningar och samfund i synen på vad som är synd.
Enligt traditionell kristen syn finns det två syndbegrepp. Dels arvssynden, som det väl knappast finns stöd för i evangelierna. Det är uppenbarligen något som senare tiders teologer har kommit fram till. Uppfattningen att vi skulle vara bärare av en arvssynd, alltså att vi genom vår mänskliga natur är fördärvade, att vi har en naturlig benägenhet att välja det onda framför det goda, är en föreställning av mycket gammalt datum. Däremot har denna arvsynds natur stötts och blötts åtskilligt under kristenhetens historia. Begreppet kan, som nämnts, inte återfinnas i bibeln utan införlivades av Tertullianus (död ca 220) med kristen teologi. En sak är i alla fall säker: de teologiska grälen om synd och arvssynd, har varit många och uppslitande, så någon självklarhet är det uppenbarligen inte.
För att ytterliga röra till det hela, har vi också Katolska kyrkans "dödssynder". Det är de synder som bryter relationen till Gud och som inte kan förlåtas annat än genom bikt och bot. Detta till skillnad från de "veniala synderna" eller vardagssynderna, vilka är förlåtliga utan sagda procedur. Lite ordning på också syndandet får det lov att vara.
Sju, äro dessa dödssynder. Högmod; vrede; frosseri; avund; girighet; otukt och lättja. Det skulle gå lika bra att kalla dem för grundsynder, eftersom det förvisso är svårt att finna några dåliga egenskaper eller gemena handlingar som inte har sin rot i någon av dem. I grunden tycker jag mig se, att de sju dödssynderna inte är något annat än helt naturliga behov, som har gått till överdrift. Vi behöver alla föda för att överleva och har därför av naturen utrustats med hunger. Om denna drift att äta, går till överdrift, hamnar vi i frosseriet. Vi har alla behov av materiell trygghet. Tillåts detta att ta orimliga proportioner blir vi giriga och kan under vissa omständigheter förfalla till att stjäla. För att ombesörja artens fortbestånd har vi fått sexualdriften.
Får den för stort utrymme blir vi promiskuösa och på detta sätt bör det vara möjligt att härleda de allra flesta icke accepterade beteenden, eller om man så vill synder, till någon av de sju dödssynderna. Omoraliska handlingar, den sista länken i kedjan, kan således ses som en manifestation av dödssynderna.
Den första länken då - de mänskliga behoven? Utan mänskliga behov, skulle ju inga dödssynder i form av överdrifter vara möjliga. Om vi accepterar att dödsynderna är naturliga drifter som tagit sig okontrollerade och skadliga, eller varför inte onda former, ligger det nära till hands att sätta likhetstecken mellan synd och ondska. Den ursprungliga betydelsen då, "hamarti'a", att förfela målet? Är det bara onda människor som misslyckas med att uppnå målet, i detta sammanhang att "vara ett med Gud"? Bryts min relation till Gud om jag t.ex äter för mycket, för det är ju detta som allt handlar om, min relation till Gud? Det kan väl aldrig vara så att vi har glömt att synden är det som avskiljer oss från Gud, och att synd istället har utvecklats till ett mer allmänt begrepp som avser avvikelser från vedertagna värderingssystem och beteendemönster ? Då är det ju inte konstigt, eftersom värderingarna förändrats, att man hela tiden tvingats revidera syndbegreppet.
Många olika tolkningar och uppfattningar har presenterats, diskuterats och avvisats. Många är de, som i den striden har drabbats av kyrkans misshag och bannlysts, ställts inför inkvisitionen eller excomunicerats. (uteslutits) I själva verket har åsikterna om synd, arvssynd och syndafall till den så milda grad gått isär, att någon ledning i frågan inte står att få. Att detta är frågan om mänskligt tyckande, och inte någon Gudomlig uppenbarelse, anser jag stå bortom alla tvivel. Synd är ju det som avskiljer oss från Gud och det som idag avskiljer oss, borde ju rimligen vara detsamma som avskilde oss för 1000 år sedan. Om inte Gud har ändrat sig förstås.
Synd, arvssynd, syndafall, dödssynder, veniala synder, avskildhet från Gud ! Den slutsats jag tycker mig kunna dra av denna villervalla, är att någon sanning om synden inte står att finna, varken i kyrkor eller universitet. Jag måste själv söka mig fram till sanningen. Självfallet behöver jag ta del av vad andra tänkt och trott, men det slutliga ställningstagandet måste jag göra själv.
Ordet synd har fått en sådan värdeladdning att jag drar mig för att använda det. Eftersom det ytterst
handlar om allt som avskiljer mig från Gud, är ju det mesta synd som innebär att vara människa. Fast
det beror ju på vad man avser med att vara avskiljd från Gud. Själv anser jag att allt som hindrar den "andra födelsen", att återerövra min sanna identitet som Guds avbild, (se artikeln Peter Pan och syndafallet) avskiljer mig från Gud. Allt som hindrade den vuxne Peter Pan att återvända till Aldriglandet. Allt som hindrade honom från att minnas sin sanna identitet, t.ex, att inte tro på Älvor.
Praktiskt taget allt i hans liv var hinder och därmed synd. Hans ställning,
hans ängslan över att förlora det han ägde och hans omsorg om sitt anseende.
Det handlar alltså i första hand inte om att göra goda gärningar och avstå
från onda. Det blir min sanna natur av återföreningen.
Måtte ordet synd utplånas ur människornas sinnen för tid och evighet. Detta ord har utvecklats till någonting som mer är till för att konservera gamla beteendemönster och värderingssystem än till att beskriva hinder för en andlig utveckling.