Jag undrar också varför vi utvecklade en föreställning om just Gud. Det kan ju näppeligen vara genom enbart det reflekterande intellektet, som vi "klurade ut" hur det förhöll sig. När jag rent intellektuellt försöker att avhandla frågan, kommer jag fram till att föreställningen om Gud är den kanske mest orimliga av föreställningar. Visst har också intellektet tagit en aktiv del. Resultatet av detta är de teologiska förklaringsmodeller som vi kallar religioner. Men bakom alla dessa mer eller mindre snåriga tankemodeller, tror jag att "den ursprungliga upplevelsen" finns som en slags drivkraft. Den upplevelse som kom människan till del långt, långt före alla religioner och i vilken alla religiösa föreställningar har sitt ursprung. Jag tror inte att den, som vi får förmoda kristne astro-
nauten, skulle ha upplevt anblicken av jorden så värst annorlunda, om han hade varit muslim, buddist eller hindu. Däremot skulle han kanske ha använt en annan språkdräkt då han försökte att återge den.
Jag undrar om vi inte numera, mer eller mindre, har förlorat kontakten med detta ursprungliga tillstånd. Då vi började att bearbeta, systematisera och förklara denna upplevelse, fjärmade vi oss också ifrån den, allt eftersom våra förmenta kunskaper växte. Till slut hade vi skapat oss ett monstruöst, invecklat tankesystem, med vilket vi har försökt att ersätta den ursprungliga upplevelsen.
Vi fokuserar helt på våra kunskaper, som inte är något annat än kunskaper om våra egna tillverkade tankesystem. Med våra dogmer och definitioner har vi fastslagit de ramar inom vilka Gud skall anses verka. Vi dyrkar en slags konstitutionell Gud. Påminner detta månntro om den berättelse i 1:a Mosebok som handlar om syndafallet ? (Mer om detta under rubriken "Peter Pan och syndafallet"). Alla försök att ersätta ursprungsupplevelsen med dogmer, utifrån förklaringsmodeller av eget fabrikat, misslyckades dess bättre. Det tycker jag att de allt tommare kyrkorna vittnar om. Hur man än försöker att förändra och modernisera, förblir det glest i bänkraderna. Jag undrar om inte väldigt många, kanske flertalet av de människor som söker sig till en kyrka, egentligen söker något helt annat. Jag tror att något slags nedärvt, arketypiskt minne, driver oss till ett sökande efter "ursprungsupplevelsen". Oftast kommer då de människor som ger sig ut på denna andliga odyssé, att också söka sig till en eller flera kyrkor och nästan lika ofta blir det bara ett kort mellanspel. De finner inte det de söker. Problemet blir absolut inte enklare, av att flertalet har mycket svårt att klara ut vad de egentligen söker.
Plötsligt - helt utan förvarning kan sedan allt falla på plats. Det förefaller som om, att under vissa omständigheter som kan variera från individ till individ, kommer ett gensvar från de djupare nivåerna av oss själva. Den där ursprungliga upplevelsen av Gud, verkar att ha förts vidare från generation till generation. Kanske genom någon slags urarketyp, nedärvd i det omedvetnas djup. Det är precis som om denna urarketyp, vid vissa tillfällen reagerar med igenkännandets glädje, då något påminner oss om vår härkomst. Vi förnimmer då en fläkt av det heliga, som en gång var vårt naturliga tillstånd. Under samtal med människor som har upplevt detta, har de berättat om upplevelser de har fått vid de mest skilda tillfällen och omgivningar. Mycket ofta ute i naturen, mer sällan i en kyrka. Av allt att döma är andliga upplevelser inte speciellt vanligt förekommande i våra kyrkor, vilket de ju egentligen borde vara. Kanske sysselsätter man sig för mycket med teoretiska förklaringsmodeller. Kanske är kyrkobesökarna alltför omgärdade med regler och rituella föreskrifter, för att själva kunna söka sig fram till den "ursprungliga upplevelsen".
Jag undrar vad det egentligen är som utlöser denna "flashback" från Edens lustgård. När jag ser tillbaka på de tillfällen det har hänt, är det speciellt tre saker som jag lägger märke till. Det händer alltid vid de mest oväntade tillfällen och det händer när jag är passiv. Det har heller inte lyckats att med några "konster och knep" framkalla detta tillstånd, inte ens med hjälp av meditation. Snarare förefaller det som om mina egna försök är till hinder. De förändrar mig själv, ibland mycket påtagligt. Efter en mycket kraftfull upplevelse på på Stockholm södra, (se artikeln "missbruk - en andlig bristsjudom") började jag att tänka i helt andra banor då det gäller kyrkan, religionen och allt vad dit hör till. Självfallet kan jag inte med absolut säkerhet påstå att upplevelsen var orsaken. Den processen kanske i alla fall hade kommit igång. Vad jag däremot med säkerhet kan påstå, är att tankar som jag aldrig tidigare umgåtts med började slå rot. Det var inte frågan om något dramatiskt genombrott av klarsyn, men jag började mer och mer flytta intresset från den yttre världen till den inre. Jag började hela tiden se överensstämmelser mellan bibelns berättelser och de skeenden som pågår i oss själva. Som om allt, om och om igen, utspelas på människans inre scen. För mig verkar det som om åtminstone många av bibelns berättelser kan uppfattas som beskrivningar av olika inre skeenden i våra liv och ur nästan hur många perspektiv som helst. Ofta då jag nu läser bibeln, kan en berättelse och ibland också enbart en mening, lysa mot mig som skriven i eldskrift. Jag läser då inte bibeln utan den "talar" till mig. Det är ofta, men långt ifrån alltid, jag finner dem i bibeln, dessa alldeles speciella berättelser, meningar och ibland bara enstaka ord. Faktiskt också i de mest enfaldiga pekoraler har jag funnit dem. De kan i själva verket återfinnas överallt där människan har tillåtit sin kreativa fantasi flöda och därmed oplanerat, uttryckt något av sitt eget inre. Jag har alltså till stora delar, beroende på vilket typ av bok jag läser, slutat att tolka böcker. De får istället tala till mig. Det är ingen ny raffinerad teknik som jag har lärt mig. Det enda som jag egentligen gör, är att jag mer och mer struntar i om jag uppfattar dem "rätt". Jag tror att denna skapande fantasi säger så oändligt mycket mer om människan, än vad hon till det yttre förefaller att vara. Stimulera en människa till att använda sin fantasi och hon låter dig ta del av sitt verkliga, oförfalskade jag. Be henne berätta om sig själv och du får oftast en tillrättalagd bild.
Jag börjar nu att uppfatta t.ex det drama som utspelades för 2000 år sedan i Palestina, som också ett inre drama i varje enskild människa. Mer och mer tycker jag mig se att de aktörer som förekommer i bibelns berättelser, också finns som inre aktörer i oss själva. Då skulle vi alltså inom oss ha en "Johannes döpare" som ropar i vår inre öken. Vi skulle vara bärare av fariseér och skriftlärda, som i sin bundenhet vid det formella, motarbetar Kristus i oss. Jag har också funnit det lika givande att läsa och uppfatta bibeln utifrån ett globalt perspektiv. Alltså: som att den i symbolisk form, beskriver mänsklighetens utveckling. Den Romersk Katolske teologen Matthew Fox, har fört fram tanken på att uppfatta Kristus, inte i första hand som den historiske personen Jesus, utan i ett kosmiskt perspektiv. Tanken fullkomligt svindlar. Kan bibeln månne vara så fantastisk till sin beskaffenhet att den går att förstå ur ett individuellt, ett globalt och ett kosmiskt perspektiv, samtidigt som den återger ett historiskt skeende ! Det skulle förklara det milt uttryckt ambivalenta förhållande jag alltid har haft till bibeln. Då jag har läst och försökt att förstå den ur ett mer traditionellt perspektiv, har den inte på något sätt berört mig. Den har för mig varit en samling myter som framställer en i och för sig vettig morallära, men en lära som mänskligheten i alla fall skulle ha tillägnat sig. Vissa delar har jag dessutom funnit djupt stötande. Men ändå: på något obegripligt sätt har den haft en enorm attraktionskraft på mig. Den har inte lämnat mig någon bestående ro. Här har vi kanske förklaringen till denna ambivalens. Det reflekterande intellektet kunde inte acceptera bibelns budskap, eftersom det inte kunde förstå det på mer än ett sätt, på samma sätt som det kan förstå t.ex en kokbok. Om bibeln däremot berättar sanningar om mig själv och om världsalltet och som kan förstås av de djupare skikten i mig själv, uppstår ju ofelbart denna kluvenhet.
För att illustrera problemet kan vi göra ett tankeexperiment: På 4000-talet är vår tid en grå, dunkel forntid. Vid utgrävningar hittar man emellertid en bok av en skald som hette Evert Taube. Där kan man läsa: "min älskling du är som en ros".. Nu bröt ett magnifikt akademiskt gräl ut. Striden stod mellan de som förstod texten enligt bokstaven och de som fann detta orimligt. De bokstavstrogna hävdade bestämt, att en gång under sitt utvecklingsskede hade kvinnorna varit fastväxta i marken med rötter. Det stod ju i boken att denna kvinna som någon tydligen älskade, "var som en ros" och rosor är fastväxta med rötter. Den andra sidan hävdade lika bestämt att detta var orimligt och måste därför förstås på ett annat, symboliskt sätt. Författaren försökte att med hjälp av en metafor uttrycka det han kände för sin älskade, eftersom det rationella språket var alltför begränsat. Inspirationen till denna liknelse har jag fått av prästen och psykoterapeuten Marianne Blom, som anser att bibeln kan läsas på ungefär samma sätt som man läser poesi. Naturligtvis är liknelsen en grov överdrift, något av en nidbild. Jag har dock funnit sådana överdrifter mycket användbara, då jag vill göra någonting tydligt.
Jag tycker mig i våra dagar se rörelser inom det andliga området. Människorna vänder i allt större utsträckning ryggen åt kyrkorna, men inte på grund av en mer utbredd ateism. De nyandliga rörelserna och den sk. privatreligiositeten ökar i stället kraftigt. Man börjar av allt att döma, söka sig sina egna vägar till det vi kallar Gud. Människorna överger mer och mer de tillverkade ramarna och definitionerna, inom vilka Gud skall anses verka. Det verkar som om Gud håller på att återta sin gränslösa natur i människans liv efter att ha varit en konstitutionell Gud.