Vår tids gissel är alienationen, utanförskapet. Den har kastat ut människan på en oändlig och meningslös resa utan vare sig mål eller mening.Den har avskurit oss från vårt sammanhang och placerat oss i ett livlöst kosmos, där allt styrs av blinda, okänsliga lagar. Detta har i sin tur skapat en extremt narcissistisk människa som handlar konsekvent utifrån sin narcissism och sitt utanförskap. Den har gjort oss till främlingar inför moder jord, naturen. Vi upplever oss inte ingå som en självklar del i ett levande system, ett levande väsen. Naturen har blivit en "resurs" som skall tämjas, behärskas och sedan skoningslöst exploateras, precis som djuren har blivit. Allt detta har jämnat vägen för det plundringståg i vårt eget hem i universum som främst västvärldens människor har ägnat sig åt under de senaste seklerna. Vår "familj" har blivit en förbrukningsvara, en slit och slängartikel.

Det är emellertid inte bara våra egna livsbetingelser som vi, i vår fullkomligt exempellösa girighet, är på god väg att utplåna. Det är också djurens och växternas livsbetingelser som inte längre bara hotas, utan redan är på god väg att utplånas. Vi är på väg att fullända den, som jag ser det, värsta synd som över huvudtaget kan begås: att utplåna livet självt! Allt detta vet vi - och fortsätter som om det egentligen inte angår oss! Visst, vid lämpliga tillfällen framhålls "vikten av att förbättra miljön", fast det i själva verket är frågan om att livet självt befinner sig i en akut överlevnadskris. Kyrkorna, som jag tycker borde gå i första ledet i kampen mot denna "yttersta dödssynd", ödslar istället sina krafter åt sådana "väsentligheter" som om det t.ex. kan anses vara förenligt med kristen tro att döpa om sig i en annan kyrka. Jag anser att kyrkorna, ingen undantagen, med detta gör sig skyldiga till den allra grövsta tänkbara formen av "trolöshet mot huvudman".

Alienationen har också gjort oss till främligar inför varandra. Det märks tydligt i hur jag möter andra, eller rättare sagt: hur jag inte möter dem. Så snart jag konfronteras med en annan människa börjar jag genast att bedöma, skapa mig föreställningar, kalkylera med olika handlingsalternativ, men framförallt försöker jag förutse och styra konsekvenserna av mötet. Mina medmänniskor blir, likt jag själv, avskilda individer, som bara har sina egna egoistiska önskningar för ögonen och det enda intresse de kan tänkas ha av en kontakt med mig, är att de vill ha något av mig.

Till och med inför oss själva har vi blivit främlingar. Något som den tidiga kyrkans tudelning av människan i kropp och själ skapade förutsättningar för. Det i sin tur torde väl vara en konsekvens av kyrkans mycket olyckliga accepterande av den Grekiska filosofins tanke på hela verkligheten som strikt och oåterkalleligen uppdelad i ande och materia. Vi förnekar vår natur som en helhet och försöker då att anpassa våra liv till icke-helhet. På ett bildspråk försöker vi allt som oftast att pressa in en rund plugg i ett fyrkantigt hål, vilket ju brukar innebära att både pluggen och hålet förstörs.

Slutligen har vi blivit främmande inför själva vår existens. Vi har med Newtons och den tidigare naturvetenskapens hjälp, blivit utkastade på en mer eller mindre meningslös resa. Vi är strandsatta i en riskfylld och främmande värld och vi vet inte varför vi är där. Det enda mått på mål och mening vi har att tillgå, är huruvida vi lyckas med att tillgodose vår åstundan av egoistisk tillfredsställelse. Detta ser jag som människans verklighet idag - om hon inte förmår att trösta sig med kristendomens löfte om belöning i en trancendent verklighet bortom en avlägsen, kommande domedag.

Tidigare levde vi i en föreställningsvärld där Gud ledde våra liv och efter döden skulle vi återuppstå till det eviga livet i himlen. Vi kände en trygghet i att följa kyrkans och prästernas anvisningar eftersom det skulle tillförsäkra oss en plats i paradiset. Vi levde i ett existentiellt sammanhang, vi hade en världsbild. Den gryende naturvetenskapen fick emellertid denna bild att rämna bit för bit och då gjorde kyrkorna ett fatalt misstag. De höll fast vid sina dogmer och under hårdnackat motstånd tvingades man sedan att retirera från den ena dogmatiska förskansningen till den andra. Det är ur ett historiskt perspektiv inte så länge sedan som kyrkan gav upp tanken på att jorden var universums centrum.

Det här är mycket förkortat och grovt förenklat min syn på främst den västerländska människans situation. Kanske innehåller den också en eller annan överdrift, men jag har funnit överdrifter synnerligen användbara för att göra något tydligt. Jag tror också att framväxten av de s.k. nyandliga rörelserna,är ett uttryck för att det i vår tid börjar vakna en diffus, arketypisk föreställning om en annan, mer meningsfull tillvaro. Ofta har jag under den senaste tiden funderat över om inte detta är något som kyrkorna rimligen borde engagera sig i. Jag tycker mig också ha sett att en hel del enskilda människor inom kyrkorna har försökt, men inte alltid mötts av det gensvar som de hoppats på. (för att uttrycka mig försiktigt) För min egen del tror jag heller inte att någon förbättring är att vänta förrän människan har genomgått ett "paradigmskifte". Vi måste få en kosmologi som återinsätter mäniskan som en del i det sammanhang där hon lever. Den kosmologin måste ge oss inte bara tron på, utan också upplevelsen av att skapelsen är helig, eftersom den är förutsättningen för det heligaste som finns i människans jordiska verklighet: livet självt!