Idag är det mer eller mindre standard att modemen klarar olika typer av datakomprimering. Själva komprimeringen innebär att modemet packar ihop data så att det tar minre utrymme innan det skickas över telefonlinjen. På detta sätt uppnår man en högre effektiv överföringshastighet.
Hoppackningen sker enligt vissa förutbestämda regler. När data kommer fram packar det mottagande modemet upp dem på motsvarande sätt. Detta sköter alltså modemet om utan att vare sej programvara, dator eller användare behöver lägga näsan i blöt.
För att förstå hur man kan uppnå en högre praktisk överföringshastighet än den fysiska möjliga kan man tänka såhär: Antag att vi har en fil som är 100 kb stor och vill skicka den över en förbindelse som klarar 9600 kb/s (d.v.s c:a 10 000 för att underlätta huvudräkningen). Detta bör alltså ta ungefär 100 000*10/10 000=10 sekunder (om vi räknar med att det för att överföra en byte behövs 10 bitar och att 1 kb är ungefär 10 000 bitar). Om vi lyckas komprimera filen till en tredjedel (vilket är normalt med moderna komprimeringsmetoder) blir den bara 33 kb stor, och kan sålunda sändas på en tredjedel av tiden (d.v.s 33 sekunder) om vi bortser från den tid det tar att packa och packa upp den, eftersom det görs kontinuerligt under överföringsprocessen. Det ger en praktisk överföringshastighet om cirka 30 000 bit/s om man räknar ut den baklänges.
Alltså kort och gott: Om man lyckas komprimera data till en tredjedels storlek kan de överföras på en tredjedel av tiden och man uppnår sålunda en tre gånger så stor praktisk överföringshastighet.
För att man ska ha någon nytta av att modemet kan överföra data i högre tempo måste dessutom datorn kunna kommunicera med modemet i högre hastigheter. I ovan nämnda exempel måste datorn kunna ta emot data från modemet med en hastighet om minst 30 000 kb/s för att inte kopplingen mellan dator och modem bli en flaskhals. Därvid uppstår den för den oinsatte något bisarra situationen att datorn kommunicerar med modemet med en hastighet av 38 400 bps (en alternativ förkortning för bitar per sekund), medan modemet endast använder sej av 9600 bps. Detta innebär att kommunikationsvaran måste vara inställd på att kommunicera med 28800 eller 38400 bps, och inte 9600, som den faktiska teleförbindelsen använder.
Hur kan man då egentligen komprimera data utan att någon information går förorad? Principen är att man byter ut vanligt förekommande data mot förutbestämda förkortningar. För att illustrera principen kan vi betrakta en text där uttrycket "Jag tycker..." förekommer ett stort antal gånger. Genom att komma överens om att byta detta uttryck mot en enkel kod, t.ex "<1>", äverallt i texten kommer denna att ta upp betydligt mindre plats. Den kan därvid skickas till en mottagare som sedan kodar av filen och byter ut alla koder mot den verkliga texten, så har texten återigen sitt ursprungliga innehåll. Man kan även skicka med en lista på vad de olika koderna betyder, så att inga missförstånd uppstår. Texten blir mycket kortare, även inklusive den listan.
På motsvarande sätt kan man säga att man byter ut vanligt förekommande kompinationer av bitar vid komprimering. Detta görs, som ovan nämnts, med olika metoder beroende av vilken standard som används.
De mest kända standarderna går under beteckningen MNP klass 5 och v.42 bis. I dessa standarder ingår också felkorrigering, vilket används i samband med datakompression.
MNP klass 5
Den första etablerade kompressionstandarden. MNP står för Microcom Networking Protocol. Det är en uppsättning med protokoll för dataöverföring som innehåller felkorrigering och komprimering. Komprimering ingår som en del i uppsättningens mer avancerade del. Protokolluppsättningen är för tillfället definierad i åtta olika klasser, av vilka endast de fem första i dagens läge är tillgängliga för allmänheten.
MNP klass 5 komprimerar data med i snitt faktor 1:2, d.v.s data kan med detta protokoll överföras med dubbelt så hög praktisk hastighet. De flesta modem i dagens läge har stöd för MNP klass 5, men det betraktas nuförtiden som omodernt.
V.42 bis
Strax efter att MNP klass 5 blivit tillgängligt för allmänheten utvecklade CCITT (ett standardiseringsorgan för telekommunikation) en standard för komprimering av data vid modemkommunikation. Denna standard går under beteckningen v.42 bis, och den har även blivit antagen som internationell standard av ISO.
Med denna standard, som för övrigt innefattar felkorrigering enlig V.42, komprimeras data med i genomsnitt förhållandet 1:3. I gynnsamma fall kan momprimeringen komma upp i 1:4. Detta ger altså tre- till fyrfaldig praktisk överföringshastighet när allt fungerar som det ska.