Det senaste tillskottet till kabelfamiljerna är den fiberoptiska kabeln. Den överför inte elektriska signaler, utan ljussignaler. Den har en mängd fördelar. Exempelvis är kabeln mycket svår att avlyssna, den klarar högre överföringshastigheter, den klarar långa avstånd och den är mycket okänslig för elektriska och magnetiska störningar.
Den fiberoptiska kabeln har också en mängd nackdelar. Det är därför som den inte används i högre utsträckning. För det första är det betydligt dyrare att installera fiberoptisk kabel än någon annan typ av kabel. Det beror inte på att själva kabeln är särskillt dyr, den kostar ungefär lika mycket som en koaxialkabel. Däremot är det svårt att skarva den. Den är mycket skörare och måste skäras helt plant i skarvarna för att inget ljus ska läcka ut ur den. Dessutom måste fibrerna centreras mycket exakt i skarven. Därför krävs stor precision vid skarvningen och monteringen av anslutningskontakter. Detta leder till att installationskostnaderna blir höga. Dessutom måste det finnas utrustning som översätter ljussignalerna till elektriska signaler. Denna utrustning är ännu relativt dyr.
Själva kabeln är uppbyggd såhär:
Den optiska fibern är en tunn fiber av glas. Den omges av ett tjockare skikt av glasfiber, så kallad cladding, som har betydligt lägre brytningsindex än glaset. Detta leder till att glaskärnans innerväggar blir totalreflekterande vid de infallsvinklar som används. Fibern är känslig för stötar och slag. Därför täcks den med ett tjockt skyddslager som är mjukt och stötdämpande.Utanpå skyddslagret ligger ett kraftigt skyddshölje som ibland kan vara ytterligare förstärkt. Flera optiska fibrer brukar läggas i samma ytterhölje.
I fiberoptiska kablar kan ljus bara sändas i en riktning år gången. Därför använder man dubbla optiska fibrer för kommunikation åt båda hållen. Ljuset kommer vanligen från en lysdiod som sitter inbyggd i sändarens utrustning till den optiska fibern. Ljuset ändras efter styrkan på den elekriska signal till lysdioden. Det reflekteras mot väggarna vid transporten i fibern och detekteras vid framkomsten av en fototransistor som omvandlar ljuset till en elektrisk signal.
I anvancerade system använder man laserdioder och betydligt tunnare fibrer. Laserljuset har mycket väldefinierade egenskaper, vilket kan utnyttjas för att uppnå högre prestanda vid överföringen.
Priserna för fiberoptisk utrustning sjunker ständigt. Om några år är säkert priserna så pass låga och prestandakraven så pass höga att ett fiberoptiskt nätverk allt oftare framstår som en tänkbar lösning.
Vad gäller prestanda så finns det idag en standard framtagen för överföring med 100 Mbit/s med fiberoptisk kabel. Standarden har beteckningen ISO 9314, men kallas ofta för FDDI, vilket står för Fiberoptic Distrubuted Data Interface. Det rör sej om en ringtopologi där det största möjliga antalet anslutna stationer är 1000 över ett avstånd på 200 km.